ATT STÄRKA SIN IDENTITET I EN POLITISK RESA
av Fredrick Federley

När jag började mitt politiska engagemang 1994 var det för att jag ville företräda och söka stöd för mina åsikter. Att söka sig till politiken, de av oss som själva sökt upp partierna, är till stor del att vilja ge uttryck för sin uppfattning. För andra som söker sig till politiken kan det handla om att ge sitt stöd till en sak eller att odla ett engagemang som väckts i en särskild fråga men för oss som aktivt sökt oss in i den politiska världen är identiteten en viktig del i engagemanget.

Utan tvekan påverkas man initialt av rådande normer och värderingar. Det finns tydliga ramar för vad som anses vara comme il faut i partilivet. Att ge sig allt för långt utanför de ramarna är att utmana den egna plattformen.

Grunden för politiskt engagemang är förtroende och stöd av de andra i partiet. Att allt för tydligt kämpa för sin övertygelse riskerar att sätta en i ett utanförskap som underminerar den egna positionen. Med andra ord är en stark identitet långt ifrån bara en tillgång i politiken.

Under den första tiden ägnar många både tid och energi åt att forma sitt tänkande och sin retorik så att den stämmer överens med mallen för hur en partist ska låta. Ord anpassas, argument kopieras och man blir accepterad som en i gruppen. Också jag.

Samtidigt kommer alla politiker till ett vägskäl där man måste avgöra om man vill vara en plakatpolitiker som säger de saker som förväntas eller om man vill vara en politisk ledare som säger de saker som behöver sägas. Plakatpolitikern kan ganska snart räkna med att på en matta av plattityder och på en grund av igenkännande ord ha skapat sig en intern partikarriär.

Den politiska ledaren däremot bygger sin egen identitet och argumenterar hårdare för förändring, lyfter oftare nya perspektiv och är beredd att ta andra steg än de gamla invanda som oftast företräds av plakatpolitikerna. Den som väljer att vara den politiska ledaren blir till sin natur en främmande fågel som på samma gång skrämmer och förtjusar partiet. Som en lätt obehaglig gäst som är nödvändig för att det ska bli fest.

Under min resa valde jag det andra alternativet – att driva för förändringar. Det innebar också valet att säga saker som behöver sägas även om de i dag inte tillhör rådande normer eller för den delen anses vara familjära politiska begrepp. När mitt val var gjort och jag slagit in på min bana återkom den ärlighet som jag kände mot mig själv när jag sökte politiken. Viljan att förändra och att påverka stärks medan jag ser andra som gjort ett annat val och dag för dag blir allt mer en del av administrationen i stället för en del av debatten.

När jag väl kom så långt i min politiska utveckling att jag kom tillbaka till mitt grundengagemang gav det en trygg bas för jag visste att jag var densamma i det offentliga som i det privata och att jag valt bort den spelade rollen. Tryggheten gav också modet att säga saker och fatta beslut som är mycket svåra och som emellanåt utmanar mig och min egen position.

Som en politiker som skapar sin egen identitet och framförallt för att bevara den identitet som ligger närmast det verkliga jaget krävs att jag får väljarnas stöd för den jag är och det jag företräder. Med fler röster i ryggen blir situationen lättare. Jag är vald enligt de spelregler som finns att företräda de åsikter jag redovisat innan valet och därmed vet jag också att mina väljare ger stödet till mig så som jag är och inte som den någon tycker att jag borde vara.

I Sverige är de politiker få som har starka personligheter och som vågar ta kontroverser. Några av oss som faktiskt gjort det har om inte stålsatt oss så åtminstone fått en lite hårdare hud än många andra. Dels för att det är lättare att hantera situationen men också för att vi är vana att hamna i debattens centrum. Ett mediarace för den som är van att stå för sina åsikter har inte samma innebörd som för den som inte upplevt dem.

Ju säkrare jag är själv på att jag kan stå för det jag säger ju bättre kan jag hantera stormen. För den som för fram andras plattityder och inte själv format sin hållning blir stormen däremot svårhanterlig och det känns i allt större utsträckning som att stormen fäller den personen. Jag kan däremot stå stadigt genom blåsten eftersom jag känner att jag bottnar i mina ställningstaganden.

Den som står upp för sina värderingar och tar sin integritet på allvar blir också intressant för media. De vet var de kan få citat som ger önskad effekt och kan också förutsäga vad personen i fråga kommer att ha för hållning.

Ytterligare en aspekt på vad som sker är att de personer som har modet att hålla sin linje blir mer konfliktvana och mindre konflikträdda vilket svensken i gemen är. En del upplever det snarast som att man söker konflikt före samförstånd. Men vill jag vara sann mot mig själv måste jag också våga stå för mina åsikter. Det är i de fall jag sviker min övertygelse som jag blir sårbar.

Kanske låter det enkelt men långt ifrån alltid är det så. När vänner utmålar mig som svikare känns det hårt men i förlängningen ger den raka linjen respekt. När jag övergett gruppen är det en självklarhet att jag som social varelse frågar mig om det är värt att vara trogen sina ideal. Vore det inte enklare att bara vika sig? Men om man bedrar sig själv, kan man då vara lojal mot någon?

Du vill bara framstå som den som gör rätt, sa en person en gång till mig. Jag frågade aldrig om det inte var så att jag var den som gjorde rätt. Hade personen i fråga tagit lika illa vid sig om det inte var så att denne gav vika och klev på sina ideal medan jag vägrade att foga mig? Det tror jag inte. När inga rationella argument bet var skuldbeläggandet tillsammans med misstänkliggörandet om en aggressivt uttänkt egoism det enda vapen som fanns kvar.

Och nog känner jag mig mer än en gång som det svarta fåret. Men är det bara det vita fåret som försvinner i massan bland de andra som har rätt? Långt ifrån så.

Till syvende och sisdt är det upp till var och en av oss att kunna stå för våra handlingar och sova gott om natten. Min resa har varit från mig själv till mig själv. Den är långt ifrån över och ingen längtar mer efter den kommande etappen än jag själv. Kanske blir också jag foglig och en i massa en dag?

Fredrick Federley är riksdagsledamot för Centerpartiet.