ATT TILLHÖRA NORMEN
av A

Helt plötsligt finner man sig alltså där, mitt i den svenska normen: sambo, 2,2 barn (2 i och för sig men nästan norm), bostadsrätt, hund och kombi. Förhålladet är 100% monogamt, heterosexuellt och det skulle inte förvåna om sexet också ligger i enighet med normen. Det blir plötsligt kristallklart att allt är så ”vanligt” som det bara är möjligt. Men hur blev det så här? Jag kan utan att överdriva påstå att det här absolut inte var någonting som har eftersträvats. Tvärtom.

För mig började ”intvingandet” i den Svenska normens ramar med kärleken. Jag träffade en tjej som jag fick oväntat starka känslor för. Känslor som jag nog kan säga att jag inte hade känt förut under mitt drygt trettioåriga liv. Jag hade vid den tiden bestämt mig för att inte starta ett förhållande. Jag hade nyss kommit ut ur en lång, stökig och ganska komplicerad relation och var fast besluten vid att leva själv i förhålladen under lösa tyglar. Det gick i ungefär tre veckor. När jag sedan mötte den här tjejen så stretade jag emot under nästan ett år, fast besluten att vidhålla min vision, men det slutade alltid med att jag kom krypande tillbaka. Den här personen var säker i sin övertygelse att det skulle vara en fast relation, annars kunde jag ta mitt pick och pack och dra. Och tro mig jag försökte. Men det var omöjligt att kriga mot de känslor jag hade, så tillslut fick jag kapitulera.

Efter denna strid började så nästa strid. Den stora. Den om barn. Då den här tjejen var några år äldre än mig och jag själv inte var purung så kom frågan om barn ganska snabbt upp och den utvecklades lika snabbt till ett ultimatum. ”Om du inte vill skaffa barn så kan vi inte vara ihop”. Det var enligt mig inget konstigt och högst förståeligt. En tjej som vill ha barn och är över 35 kan inte slösa bort en massa år på en person som sedan visar sig inte vilja skaffa som inte vill ha barn och sedan stå där för att se att tåget har gått. Problemet var här att jag hade en övertygelse kvar, jag skulle inte skaffa barn.

Ett av de starkaste tabun som finns i Sverige verkar vara att inte vilja ha barn. Folket ute i stugorna kan grymta lite över att bögar och flator vill adoptera, men pröva att nämna ett hetersexuellt par, utan fysiska problem, som helt enkelt har bestämt sig för att de inte vill ha barn. Jag kan lova att det är svårare att hitta något som möts med större oförståelse. Det slår neddragningarna i A-kassan med hästlängder. Jag som person har dock inte haft några större problem att stå emot detta. Jag har nästan tyckt att det har varit roande att ta upp detta på en middag eller fest. Det är mitt val liksom, ”klipp din egen jävla gräsmatta”. Men just när det gäller barn verkar ens val lite av allmän egendom. Jag fick utstå ganska mycket under den här tiden, mest från tjejens vänner och familj. Men även vår relation verkade tillslut dödsdömd. Jag lämnade, kom tillbaks, blev dumpad o.s.v. Tillslut kom en punkt då jag faktiskt förstod att mina känslor för den här tjejen var för starka, det gick inte att lämna henne, och hon skulle inte ge sig. Då kapitulerade jag igen. ”Okej då vi får väl se, blir det barn så blir det”. Fast övertygad om att det kommer att dröja många år innan det verkligen händer. Det har senare visat sig att hon blev gravid samma kväll.

Det är nu man faller in. Det gick inte att hålla sig ifrån och det fanns inte kraft eller tid att tänka på det. Man blev en av alla andra. Med barn så kommer vissa behov. Först ett tryggt boende. Man orkar inte hålla på med kollektiv, bo på en ö eller andra former av alternativa livsstilar. Jag orkade inte ens tänka i de banorna. Det fick bli en bostadsrätt. För att ha råd med en bostadsrätt krävs en inkomst så det är bara att börja jobba med någontig som ger pengar varje månad. Fokuset förflyttas långsamt från kreativitet till produktivitet, för att vardagen helt enkelt kräver det. Det byggs en stor känsla av att samhället håller sitt vakande öga över den lilla familj man nu är pappa i. Saker och ting skall se ut på ett visst sätt. Och i den situation man befinner sig i finns det inte ork att kämpa emot. En bil passar bra in för att underlätta, och så sitter man där med en kombi för att det är det ”mest praktiska”. Det finns en form för hur saker och ting skall fungera och man faller in i det för att omställning och ”Chocken” har brutit ner den motståndskraft man tidigare har haft.

En annan bidragande faktor till att man så tydlig blir en del av normen är att fokuset förflyttas från ens egen person till ens barn. Sakta men säkert gör man val med tanke på hur det kommer att påverka ens barn. Jag har själv inte haft några problem med hur samhället ser på mig men jag bryr mig väldig mycket om hur samhället ser på mina barn. Jag vill inte att mina barn skall få utstå frågor och liknade angående hur deras föräldrar lever. På nytt kommer känslan av att när man är förälder är man allmän egendom. Alla har rätt att tycka och komma med synpunkter. Allt för att ytterligare driva en in i normen.

Den instressantaste frågeställningen i allt det här är, varför finns det så tydliga åsikter om hur vi skall leva våra liv? Och hur kan det väcka så starka känslor kring hur någon annan väljer att leva sitt liv. Det är självklart att en norm bildas av att det är så de flesta lever. En majoritet. Som det känns idag i vårt samhälle så är det nästan en majoritetsdiktatur. Det är den stora massan, ”normen” som bestämmer hur den lyckliga människans liv skall se ut, och att den rätta vägen är att ha det precis som de har det. Lever man inte så, ja då finns risken att Kanal 5 gör en dokumentär om dig. ”Kalle och Lisa är 50 men vill inte ha barn”, eller ”I Pelles familj är de en pappa och tre mammor”. Allt som går utanför normen är så chockerande att det kan roa och uppröra de stora massorna.

För min egen del har livet blivit så att de barn jag har fått är det bästa som har hänt mig. Där måste jag erkänna mig besegrad. Jag hade fel. Det som jag däremot inte kan släppa det är känslan av att jag måste leva mitt liv på ett visst sätt, köpa vissa saker, bo på ett visst sätt och umgås med min tjej på ett visst sätt, annars får mina barn betala för mina val. Det finns en känsla av emotionell kidnappning. Mina barn hålls gisslan av samhället för att jag skall leva som samhället vill. Det kan jag inte riktigt släppa.