DET STÄNDIGA TVIVLET
av Robert Gustavsson

Klippan är varm, så varm som bara en klippa på västkusten kan vara mitt i juli. Naken ligger jag lite smågömd i solen och har legat så i ett antal timmar. Min kroppsfärg börjar långsamt anta en ljusrosa ton. Men insikten om ett kommande ömt skinn är långt borta för i handen håller jag något som kommer att ge mig en av mitt livs största läsupplevelser. Ulf Lundell och Vinter i paradiset.

Jag är ett med Ulf när han hamnar rejält berusad hos sin flickväns familj på julaftonen. Jag kan känna hans ångest över situationen när mamman skall servera julgröten och hur Ulf tanker "bara jag inte får mandeln, bara jag inte får mandeln". Givetvis så petar mamman sådär lite smådiskret över mandeln på Ulfs tallrik och utbrister glatt, "men Ulf du fick mandeln, grattis!!" Jag känner Ulfs förtvivlan, nu, just nu måste han snabbt fram med det där käcka rimmet som hela familjen förnöjt kan skratta åt. Och det måste vara lagom åt alla håll, tystnaden när hela familjens blickar riktas mot Ulf som efter att antal tysta sekunder som känns som timmar lyfter glaset och tittar på far i huset som givetvis heter Torsten. "Mera borsten Torsten", en sekunds tystnad och sedan det förlösande skrattet. Då startade mitt skratt, först lite försiktigt, sedan ökade det till oanade krafter. Resultatet blev att jag rullade blekrosa, med solglasögon, bok i handen ner för klippan och ut mot vattnet till allmän beskådan. Plums, aj, maneter, ståendes i vattnet med förskrämda barnfamiljer som håller för ögonen på sina barn. Japp, jag är nog lite "rockstar" ändå.

Den här delen av boken tänker jag alltid på när jag hamnar på en stor middag med människor som jag inte känner så väl. "Bara jag inte får värdinnan till bordet, bara jag inte får värdinnan till bordet" vilket jag ofta får men precis som Ulf så lyckas jag oftast lösa det. Jag, vem är jag?

DÅ liggandes på klippan i Smögen, en 25-årig långhårig discjockey som reste runt hela tiden och spelade skivor. På sommaren på Smögen, Marstrand, vintern kombinerades med skidåkning. Verbier, Riksgränsen samt skivspelande på nätterna. Inga moln på himlen mer fokus på det som var skoj just då. Pengar? Ja, men inte så mycket och det behövdes inte heller. Mat på restaurangen och boende ordnade sig alltid. Förhållanden? Absolut, många och korta. Alkohol? Japp, mycket och ofta, vilket knöt mig ännu närmare "Uffe the man".

NU 17 år senare (och 17 kilo tyngre) på ett centralt kontor i Stockholm. Vad hände under dessa 17 år? Var tog "rockstaren" vägen? Jag skulle ju bli författare eller kanske konstnär. Varför sitter jag här när jag egentligen borde sitta på ett sjabbigt franskt café med ett gott glas rött framför mig? En missförstådd konstnär som både kunde måla och skriva, kanske även lite musiker. Okej då, kanske inte Paris men åtminstone Österlen eller Gotland. Det var ju dit jag skulle, inte hit. Inbäddad i någon slags bomull, nybyggd villa på Lidingö, sommarställe på Lisen. Givetvis. Fantastisk fru, som faktiskt skulle kunna dela mitt rock n' roll-liv, för hon är en rebell. Barn? Givetvis. 3 bonus barn som den moderna familjefadern, ett biologiskt. Vid närmare eftertanke är det ju faktiskt lite rock n' roll. Min fru är 11 år äldre än mig, det kan ju faktiskt chocka vissa människor. Och mitt i allt detta välordnade så smyger det in sig lite galenskap då och då.

Vänner? Japp. Välordnade, för många kanske lite tråkiga. Men sen har vi ju Nico som bor i Verbier, han är ju helt crazy. Peter T, med honom så rockar faktiskt livet fett. Måndag.  Tillbaks i ekkorhjulet, jobba, jobba. Karriär? Japp, framgångsrik, self made man. 6 år inom MTG Metro, vidare till egna företag.

Men, men, men, stopp, stopp. Jag skall ju faktiskt bara arbeta till 55-års ålder. Efter det så tar livet vid den där klippan i Smögen vid. Flytta till landet, bygga växthus där den huvudsakliga grödan skall vara marijuana. Man kanske skulle förvandla landet till ett nytt Christiania för 55+ are där gänget samlas på somrarna. Konst, kultur och givetvis musik. Röda huset skall givetvis bli en nattklubb med DJ-utrustning, inget sånt där nytt tjafs med CD-spelare eller ännu värre digitalt i datorn. Näpp, det skall vara vinylspelare samt feta 12-tums singlar där jag tvingar på alla obskyra Giorgio Moroder låtar. Låter toppen. Måla, absolut. Det finns många konstnärer som nådde sin peak i både 60, 70 samt 80 års ålder, för att inte tala om författare. Lite Skagen känsla kanske, med det där härliga danska ljuset.

Sen kommer den Svenska Norènvintern. Då flyr vi, vi flyr ner till Alperna. Vänner i Verbier, skidåkning, sol, Farm Club? Jamenvisst, varför inte? Vi kan både åka skidor och klättra hela dagarna, samt dansa hela nätterna utan problem, inte ens träningsverk.

"the future is so bright got to wear shades"

Sådär, nu är jag tillbaks till Kungsgatan. Klockan är kvart i sju och det är dags att åka hem. Maten står på bordet, mm skall bli skönt att krypa ner i sängen bredvid sin fru och somna innan man ens hinner röra varandra igen. Rebell? Snart, men kanske inte just idag. Ånger över val i mitt liv, inte alls tvärtom.

Robert Gustavsson är marknadschef, egen företagare och flerbarnsförälder. Han har en mångårig bakgrund inom MTG koncernen och tidningen Metro samt som kringresande discoälskande DJ.