EN FEMINIST ÄR EN FEMINIST ÄR EN FEMINIST ÄR EN FEMINIST...
av Ewa-Christina W Sandgren

Samtalade mejlvägen om hur vi feminister ser på oss själva och utifrån vilka principer vi värdera varandra. Vem är det som anses ha rätten att tala i det feministiska rummet? Är alla lika självklara feminister oavsett utseende och klädsel eller rangordnas vi olika inom feminismen? Jag vet själv hur jag upplevde ett inre behov av att förändra mitt utseende för att få gehör för mina tankar och åsikter. Bemötandet inom den feministiska sfären ändrade sig i ett slag den dagen jag lät de blonda långa lockarna falla för saxen och den rufsiga kalufsen fick möta Poly Country Colours förpackningen för första gången. Som svarthårig, korthårig, iklädd svart mundering och svarta kängor med stålhätta blev plötsligt mina tankar intressanta att ta del av på ett helt nytt sätt. Jag kände mig uppskattad för mitt inre och mitt yttre på en och samma gång. Denna upplevelse har givit mig en förståelse för att vi inom det feministiska sammanhanget styrs lika hårt som det normaliserade kvinnliga rummet i övrigt. Enda skillnaden är att vi styrs av andra mallar och normer. De värderingar och föreställningar som styr oss i klädval och val av utseende är, enligt mig, en trend i samma bemärkelse som de modetrender vi kan se avbildade i de färgglada blaskorna i snabbköpet. Vi har också en ganska hårt styrd modediskurs att klämma in oss inom, även om vi här talar om murriga färger och gärna second hand. Viktigt är dock att den påtagna kostymen är medvetet vald och skall framstå som medveten fast på ett lite nonchalant sätt.

Även om jag upplever att det är fel att döma och bedöma andra kvinnor utifrån klädsel och frisyr så är jag ändå inte riktigt säker på att jag klarar att INTE göra just detta. Kan vi någonsin komma ifrån att bedöma och värdera vår omgivning utifrån det vi kan ta in med blotta ögat? Är vi feminister sådana övermänniskor att vi klarar av att se bakom fasaden, bakom den glättade ytan fast ingen annan gör det? Jag skulle önska att vi kunde svara ja på den frågan, men jag är tyvärr inte så säker på att det är ett sanningsenligt eller ens ett möjligt svar. Även vi feminister har formats av samma samhälleliga värderingar som andra och att helt byta ”glasögon” verkar inte vara något som är helt enkelt ens för oss. Om vi nu säger oss inte bedöma andra utifrån ytan, hur kan det då komma sig att de flesta av oss valt och väljer att förpacka oss i en specifik ”feministförpackning”? Jag menar, om vi är så duktiga på att låta individen komma till tals, varför är då förpackningen lika viktig för oss som för någon annan? Visst finns det några få som har en riktigt feminin framtoning med smink och höga klackar även inom den feministiska cirkusen, men de hör inte till majoriteten.

Jag säger inte att vi feminister är förljugna eller sämre människor, nej absolut inte! Vad jag vill ha sagt är att vi kanske inte alltid är så ofelbara och kanske inte heller alltid sådana föredömen som vi skulle vilja vara. Även vi kan bli bättre på att möta våra medmänniskor, även vi bör jobba vidare med de fördomar som gror även i våra huvuden. Alla förtjänar att få ta plats och att få tala som feminist oavsett vald förpackning! Håll den inre diskussionen levande om vilka kvinnliga normer det är vi formar inom feminismen och hur de påverkar klimatet för de närvarande. Jag upplever att det är viktigt att föra en dialog inom rörelsen, där vi talar om svårigheterna med att vara formad av en utseendefixerad praktik där vi aldrig kan komma undan det som visas på ytan och samtidigt vara en feminist som strävar efter att se förbi ytan. Jag vet hur starkt jag upplevde min egen förvandling, äntligen kunde alla se att jag tog ställning, att jag inte köpte den förljugna bilden av kvinnan längre. Men vad är det jag har köpt istället, undrar jag ibland? Varför är mitt utseende fortfarande det som talar åt mig?

Ewa-Christina W Sandgren är verksam som universitetsadjunkt i pedagogik vid Umeå universitet. Hon studerar även genusvetenskap på heltid.