EN LAGOMT OND MAN I SINA BÄSTA ÅR
av Zac Fors

Jag är 29 år och tillhör den kategorin människor som får min inkomst tack vare det många kallar för "andras lidande och problem". Jag arbetar som formgivare inom den så kallade spelbranschen, och sysslar med poker och casino på internet. Mina huvudsakliga uppgifter är att se till att våra siter är så bra som möjligt på att få människor att vilja spela för riktiga pengar så ofta som möjligt, samt att skapar ett intresse hos dem som ännu inte spelar för riktiga pengar att vilja göra det. Kort sagt är jag vad många människor skulle kalla för en ond man i sina bästa år.

Men inte nog med detta, jag har även mage att kalla mig för socialist. Något som i vissas ögon gör mig ännu ondare och i andras ögon gör mig konstig eller kanske mer korrekt, hycklande. Att jag utger mig för att vara vänster samtidigt som jag tjänar mina pengar på vad många kallar "andras olycka" är för många en mycket konstig och en ytterst problematisk hållning. För inte nog med att jag jobbar med att fresta människor att spela bort sina pengar jag försöker dessutom att få dem att förlora dessa till ett privatägt företag. Och som om inte detta vore nog jobbar jag ju även indirekt för att få ett statligt monopol att falla.

Förvirrande? Till viss del ja. Oförenligt? Nej. Provocerande? Mycket.

Väldigt många av de mest kreativa och talangfulla människor jag känner eller har träffat har förr eller senare hamnat i yrkessituationer som påminner om min. Att vara vänster och jobba med hyperkommersiella yrken är inte direkt ovanligt. Det finns väldigt mycket att säga om detta, mycket mer än vad jag har plats för att skriva om här, så låt oss bara konstatera att det är en intressant situation. Kanske sammanfattade artisten David Grohl det bäst i låten "Monkey Wrench" med orden "what do you do when all your enemies are friends?". När möjligheten väl finns där, att få arbeta på heltid med sådant som är bland det roligaste du vet och inte nog med det, de tänker även ge dig mycket bra betalt samt berömma dig för det arbete du gör. Kanske spelar det då inte längre lika stor roll för vilka du jobbar för? Kanske är det bättre än att ta ett arbete du aldrig kommer att trivas med eller ännu värre, inte få något jobb alls? Kort sagt, vad gör du när dina fiender visar sig vara dina vänner?

Egentligen är det där inte så konstigt. Jag tror på att vi som har finns till för att hjälpa de som har mindre eller inte har något alls. Följaktligen tror jag bland annat på den offentliga sektorn, fackföreningar och att betala mycket i skatt. Detta har gjort att jag ofta har blivit ett svart får på de arbetsplatser jag har jobbat på de senaste åren, samtliga inom spelindustrin, där i många fall diametralt motsatta åsikter om fördelning och fackföreningar är vanliga.

Samtidigt finns det liknande förhållanden mellan mig och mina vänner där många hyser samma åsikter som jag gällande just skatter, fack och den offentliga sektorn. Men här blir frågan om spelindustri, spelberoende och privata vinster på andras lidande samtalsunderlag. Inget konstigt i det men det gör att jag minst sagt ofta hamnar i situationer där jag känner mig som det där udda fåret som är lite mörkare i ullen än de där andra helvita.

Som jag ser det finns det inga problem att jag kallar mig socialist och speciellt inte på grunder byggda på min för tillfället relativt höga inkomst. Att hävda att mina värderingar borde följa tjockleken på mitt lönekuvert är bara befängt. Men sedan blir det tvivels utan knepigare. Hur känner jag inför de människor som förlorar sina pengar till andra människor eller direkt till det företag jag representerar?

Well, låt mig säga så här, det är något jag funderar på relativt ofta. Att syssla med det jag gör är ett mycket skyddat sätt att arbeta med spel på. Jag är ingen dealer som jobbar på ett kasino. Jag behöver inte med mina egna ögon se de människor som dag efter dag kommer tillbaka och spelar bort sina, och i sämre fall andras, pengar. Jag behöver inte se desperationer och tragedier. Det jag gör är i sammanhanget något abstrakt. När jag tillsammans med mina arbetskamrater förbättra våra siter genom att finna lösningar på problem genom god design, skapa enkelhet och ordning i information och flöden då har jag roligt. Att vi i princip gör samma saker som våra kollegor på de fysiska kasinona gör när de plockar bort klockor från väggar för att deras spelare ska stanna längre eller ser till att det finns fler ställen att växla pengar mot spelmarker på i deras kasinon känns mycket långt borta framför min skärm på vårt kontor. Det enda som påminner mig om att människor spelar hos oss är statistiken jag tar del av samt att jag regelbundet får lön varje månad.

Men när jag ställer dessa funderingar på vad mitt yrke egentligen går ut på mot det jag själv och de i min omgivning samt andra indirekt får ut av det jag gör känns det inte lika svårt längre. Som jag ser det gör min lön för tillfället att min flickvän och jag kan leva bra trots att hon för tillfället inte har ett betalt arbete eller bidrag. Jag vet också att den inte helt obetydliga summa skatt jag betalar varje månad i förlängningen hjälper människor som behöver det. En summa som förmodligen hade varit betydligt mindre om jag hade arbetat med sådant som hade gett en lägre inkomst. Organisationer som Greenpeace och Rädda Barnen hade inte heller de kunnat få samma summor varje månad om min lön var mindre än den nu är.

Att jag ser mig som en lagomt ond man i mina bästa år betyder inte att jag har slutat vrida och vända på min situation utan snarare tvärt om. Rent egoistiskt sett är jag nöjd med att jag har ett yrke inom en bransch som förser mitt liv med ett tydligt dilemma. Det gör att jag ständigt måste ifrågasätta min egen position och jag tror, hur bakvänt det än kan låta, att det är just detta som gör att jag inte kommer att bli likgiltig inför min egen eller andras livssituation. Och där med tror jag även att jag kan undvika att bli en ond man på riktigt.

Zac Fors jobbar som art director i Stockholm och är även ena delen av emmetredaktionen.