EN TRANSSEXUELL TJEJS KAMP FÖR ETT SYNLIGGÖRANDE INOM FEMINISMEN
av Anonym

Som flata med transsexuell bakgrund kan det vara väldigt svårt att veta när, var och av vem man kommer bli nekad sin identitet, och när, var och för vem ens identitet kommer te sig självklar. Transsexuellas plats i feministiska sammanhang är långt ifrån självklar; den är minst sagt problematisk om vi ser till t ex ts-vårdens upprätthållande av det bipolära könstänkandet, och vad som händer när enskilda transsexuella internaliserar dessa normer för att anses trovärdiga nog att få gå igenom ett könsbyte. Men låt oss lämna de så viktiga strukturerna till att börja med för att gå ned på individnivå med en händelse jag själv var med om för drygt en vecka sedan ( i skrivande stund)…

Jag och en annan flata har hamnat på en fest med till synes öppensinnade människor vilka vi inte känner sedan tidigare. Chips och lättare mat finns framme, och alla sitter i en ring och pratar lättsamt men djupt med varandra. En del röker inomhus, andra smuttar på vitt eller rött vin, och själv sitter jag där med mitt sedvanliga glas vatten. Det finns en orsak till att jag håller mig nykter bland nya människor, och det är att jag inte vill tappa kontrollen över mig själv på ett sätt som gör att det märks att jag inte är ”biologisk kvinna”. Hormonerna förändrar inte mina stämband, så jag får gå till talpedagog för att träna bort ”manlig resonans” i rösten. Ikväll pratar jag bra och avslappnat, för ingen verkar ha reagerat på att jag skulle skilja mig från de andra närvarande flatorna på något sätt.

Samtalsämnena engagerar alla; de går från Butlers queerteori och performativitet över till feministisk porr och huruvida den verkligen är befriad från den manliga blicken. När vi kommer in på ämnet ”normer inom feminismen” berättar en av tjejerna hur det i staden där hon tidigare bodde ofta blev bråk om huruvida att uppträda som dragking var en subversiv eller förtryckande feministisk strategi. De allra mest normerande tjejerna brukade i protest lämna tillställningar där dragkings uppträdde vilket händelsens återberättare tycker var taskigt - speciellt då de duktiga dragshowartisterna verkligen övat hårt på sin show. Jag höll med, och frågade med himlande ögon om samma tjejer ofta tyckte transsexuella kvinnor fungerade som manliga infiltratörer i kvinnoseparatistiska sammanhang. ”Jaaa…”, tvekade hon, ”men det argumentet kan jag nästan förstå… eller jag kan förstå att tjejer vill kunna ha ett rum där de kan umgås enbart med tjejer som vuxit upp som tjejer… men det är klart att det kan ses som förtryck på nåt sätt. Eller… vad tycker du?” Stum av den indirekta och omedvetna förolämpningen satte jag min vanliga argumentationsförmåga i halsen, och fick till slut fram ”j-jag… jag ställer mig nog neutral i den frågan”. Kvällens största lögn; efter mina artiklar i Lilith och min b-uppsats i frågan kan jag knappast påstå mig sakna ståndpunkt.

Mitt liv är en balansgång. Jag slits ofta mellan två ytterligheter hos mig själv: 1) att jag aldrig mer ska berätta för någon att jag har transsexuell bakgrund så att jag kan bli sedd som ”riktig tjej” på heltid, och 2) att vara öppen med det för att kunna bekämpa okunskapen om transsexualism och för att kunna använda mina erfarenheter på ett konstruktivt sätt i den feministiska kampen. Båda ytterligheterna syftar till att underlätta mitt liv och minska på den psykosomatiska stress jag lider av. Den första genom att sluta utsätta mig för fara och konflikter och bli sedd som den jag vill vara, den andra genom att faktiskt ta reda på vilka som verkligen är vänner eller fiender till mig om de fick veta vad jag gått igenom… Att vara älskad enbart på villkoret att jag måste hålla något hemligt känns inte konstruktivt. Men att ständigt utsätta mig för risken att gå in i väggen igen för att omvända varenda ts-hatare jag stöter på känns ganska destruktivt det med…

Feministiska teorier om transsexualism
För att återvända ”upp” till strukturerna måste vi ställa oss frågan varför det överhuvudtaget uppstått en konflikt mellan vissa delar av radikalfeminismen och transsexualism som samhällsfenomen. Efter att ha dykt ned i radikalfeministen Janice Raymonds ”The Transsexual Empire”, Judith Butlers queerteorier sådana de beskrivs i Hedvig Ekerwalds ”Varje mor är en dotter” samt Ann Kroon och Eva Lundgrens ”Den öppna kroppen och det låsta könet” drar jag slutsatsen att konflikten beror på olika förståelse av kön.

Janice Raymond ser kön som en fråga om maktställningar, och det är den direkta upplevelsen av att ha växt upp som underordnad eller överordnad som avgör vilket kön en individ verkligen har, inte kromosomer, inte heller vad man ”känner” sig som. Slutsatsen Raymond drar är att en person som inte växt upp som underordnad från första början aldrig kan förstå vad det innebär att sannerligen vara ”kvinna”. Vidare menar Raymond att transsexualism är patriarkatets reaktion mot feminismen; dels skapar män sin drömkvinna hos sig själva när faktiska kvinnor inte längre ställer upp på premisserna om hur en kvinna ska vara, dels är det ett sätt för män att dominera kvinnor även inom kvinnoseparatistiska miljöer genom att göra sig själva till feministiska och/eller lesbiska kvinnor. Mannen nöjer sig inte med att dominera samhället i stort, han skall även dominera kvinnokulturen, och han skall göra den kreativa kvinnokraften till sin egen. Patriarkatet kör dessutom över kvinnor genom att ta definitionsföreträde över vad en kvinna är - transsexualism blir alltså hos Raymond ett hot mot kvinnors definitionsprivilegium över sig själva. När den transsexuella opererar sin kropp till en kvinnokropp våldtar ”han” alla kvinnor genom att reducera kvinnokroppen till en artefakt. När mannen som blivit kvinna ger sig in i kvinnorörelsen så splittrar han kvinnorna, genom att hans närvaro orsakar ett internt gräl feminister emellan. Kvinnorörelsen delas upp i de som är för transsexuellas närvaro och de som är emot, vilket vänder kvinnor mot varandra istället för att enat vända sig mot män och deras överordning. Kvinnan som vill bli man ser Raymond som djupt vilsna kvinnor som internaliserat patriarkatets kvinnohat till den milda grad att de börjat definiera sig med män istället för kvinnor som den enda möjliga flykten från könsmakten. Hon ser också kvinnan som identifierar sig som man som den transsexuella ideologins sätt att täcka den annars för uppenbara luckan – att transsexualism är ett manligt fenomen. Janice Raymonds ”The Transsexual Empire” är från 1979, så den här extrema varianten av misstänksamhet mot transsexuella är inte lika vanlig idag, men jag tror att Raymond skapade en strömning som fortfarande finns kvar, om än i något modifierad variant, anpassad efter dagens rådande diskurs med queer och dylikt. Emellertid gav Raymond ut en nyutgåva av boken 1994 med ett nyskrivet och tyvärr ännu knivskarpare förord. Hursomhelst skulle ju första utgåvan kunna ses som ett resultat av den väldigt kvinnoessentialistiska 70-talsfeminismen (där ”kvinnokultur” och ”kvinnlig kreativ kraft” var vanliga begrepp), men att hon ger ut boken på 1994 med ett nyskrivet förord stärker ju uppfattningen om att misstänksamheten mot transsexuella inom feminismen inte enbart var ett barn av sin tid.

Ann Kroon och Eva Lundgren menar att den medicinska praxisen runt vården av transsexuella kan ses som en samhällelig institution som kan säga oss något om vårt samhälles syn på kön och var gränserna går för vilka drag och beteenden vi kan tillåta hos människor när vi könar dem. Här är det inte främst transsexuella individer som problematiseras, utan det som ifrågasätts och analyseras är snarare de medicinska kriterierna för att man ska få diagnosen ”transsexuell”. Man ska vara tydlig i sitt klädval med vilket kön man uppfattar sig som, och det är en gigantisk fördel om man har en kroppskonstitution som inte skulle få omgivningen att ifrågasätta ens könstillhörighet efter att könsbytet är klart. Ett psykologiskt test för att mäta manlighet-kvinnlighet måste också genomgås, och testet utgår från könsstereotypa premisser. Man ska efter könsbytet leva heterosexuellt. Då Kroon och Lundgrens artikel är skriven 1996 vill jag dock ifrågasätta huruvida empirin fortfarande är färsk– jag själv fick inte göra något test som skulle mäta mina könsliga egenskaper, och kravet på att leva heterosexuellt verkar inte särskilt starkt, då ingen av de jag varit i kontakt med inom vården ifrågasatt min identitet som lesbisk. På andra håll i landet verkar dock den obligatoriska heterosexualiteten fortfarande höras som ett eko från det förflutna. Vad jag tycker är viktigt i Kroons och Lundgrens forskning är att vården kring transsexuella speglar samhällets könsbild ganska väl, och att många av de implicita föreställningarna om manligt/kvinnligt inom ts-vården bör ifrågasättas. Att inte fler transsexuella ser det problematiska i detta har jag svårt att förstå då många av dem faktiskt ljuger om sina upplevelser och känslor för att släppas igenom. Den transsexuella bedömningsprocessen blir till en cirkel som sluter sig självt när de transsexuella serverar en väntad historia för att få den diagnos de vill ha och empirin om hur transsexuella faktiskt är därmed förstärks. Men skulle feminister generellt verkligen bli mindre misstänkasamma mot transsexuella om de transsexuella i högre grad protesterade mot vårdens krav och kriterier?

Inom Butlers queerteori är könet performativt, vilket innebär att kön är något vi ”spelar”, som en teater. Enligt Hedvig Ekerwald menar Butler att vi inte ”är” kön, utan vi ”gör” kön, genom att upprepa vissa könskodade ritualer som stiliserade akter. Enligt Butler kan vi inte förstå kön som något biologiskt eftersom vi aldrig kan frånkoppla oss kulturens uppfattningar om det biologiska och vad det för med sig. Det biologiska blir också en del av performativiteten – eftersom män t ex gör kön genom att styrketräna så blir det också mäns kroppar som i högre grad ser muskulösa ut (mitt exempel). Transsexualism och dragshow ser Butler som bevis på könets bräcklighet och att vi inte kan koppla det till några biologiska kroppar. Det faktum att det går att göra kön annorlunda visar att kön inte är något annat än teater - med roller vi får träna på från barnsben och framåt. Precis som den manliga transvestiten ”dragar” när han spelar upp kvinnlighet gör den biologiska tjejen samma sak. Allting är drag.

Konflikten ligger, som jag tidigare nämnt att jag tolkar det, i olika förståelse av kön. För Janice Raymond är kön enbart en maktkategori; att vara kvinna är att tillhöra en förtryckt klass och inget mer. Inom medicinen är transsexualism delvis en fråga om att hjälpa människor som tycker att de hamnat i fel kropp, men också en fråga om att upprätthålla en viss ordning om gränserna runt kön – några mellanting accepteras inte, varken mentalt eller anatomiskt. För Judith Butler är alla former av könsöverskridande subversivt då det visar på att kön enbart är teater och upprepade ritualer. (Kan man ge Janice Raymond rätt i sin tes om att transsexuella splittrar kvinnorörelsen när man sätter radikalfeminismen mot queerfeminismen? Jag hoppas inte det. Och jag tror heller inte att det är den transsexuella individens medvetna eller ens omedvetna mål, även om det säkert finns fall där någon haft liknande intentioner.) Raymond, Butler, den medicinska praktiken och slutligen de transsexuella själva har alla definitioner på kön som inte är förenliga. Kanske är felet att alla gör anspråk på att förklara kön helt och hållet. Alla bär på en ”grand narrative” om kön. Kanske är kön mer än bara maktklasser, mer än bara performativitet, mer än bara utseende och medfödda egenskaper, mer än bara subjektiv identitet. Kanske skulle konflikterna – inte bara om transsexualism utan om kön och feminism överhuvudtaget – minska något om vi kunde se det som att var och en av oss bara håller i en liten pusselbit av könet, att olika feminismer och andra ideologier bara är olika perspektiv - olika glasögon - som bara säger oss något om en del av något mycket större, något som inte kan reduceras till en teori. När bell hooks skriver om ett systerskap som bygger på solidaritet mellan alla sorters kvinnor och där ingen grupp kvinnor gör anspråk på att föra hela kvinnosläktets kamp själva (vilket t ex vita heterosexuella medelklasskvinnor anklagats för) tror jag att hon är på rätt spår, och jag tror att vi (om jag får säga ”vi”) kan betrakta även transsexuella kvinnor och deras erfarenheter som en pusselbit som stärker systerskapet för en effektivare kamp mot könsmaktsordningen.

Ingen tror oss
Jag loggar in på ett hbt-community vid namn Qruiser och följer en diskussionstråd om transsexuellas vara eller inte vara. En vanlig uppfattning – och en vanlig utopi - från feministiskt håll är att transsexualism skulle upphöra att existera i en värld fri från könsnormer. En kvinna skriver att enda orsaken till att låta transsexuella operera sig är att så många transsexuella tar livet av sig om de inte får hjälp – men, understrycker hon, det är också den absolut enda orsaken! Någon upplevt essentiell kvinnlighet finns inte, den är såklart bara en illusion skapad av samhällets rigida könsnormer. De transsexuella tror att de tillhör det andra könet för att de tror att deras egenskaper måste vara direkt kopplade till ett biologiskt kön. ”Ingen tror oss”, upptäcker jag mig själv med att tänka. ”Överallt blir vi ifrågasatta. Det finns inte en enda grupp – inte ens vi själva – som inte ifrågasätter riktigheten i vår önskan att få vara som vi vill vara och leva i den kropp vi vill ha. Religiösa fundamentalister, biologister, psykologer, radikalfeminister, queerfeminister - alla av dem förklarar våra känslor med något annat”. Transsexualism blir det totala avvikandet, det som absolut måste förklaras till varje pris, liksom homosexualitet tidigare varit och för många ännu är. Normen behöver aldrig förklaras – och i det här fallet har norm-motståndarna som vanligtvis riktar ljuset mot det som tas för givet glömt bort den norm som säger att vi måste trivas med de kroppar vi föds med (enligt osäkra källor refereras denna norm ibland till som ”cisnormativiteten”, vilket är transsexualismens motsvarighet till vad heteronormativiteten är för homosexualitet. Enligt cisnormen är det enda tänkbara att kropp och själ hör ihop vad gäller kön, kroppen kan inte ha ett kön och själen ett annat. Den feministiska utopi som hävdar att alla skulle trivas med sina kroppar – med sina anatomiska kön - i en värld fri från könsnormer bygger således på cisnormativitet. För dem blir transsexualism ett fel som är en olycklig bieffekt på att människor inte får vara som de vill i vår könade värld. Givetvis kan man säga att den tanken att man måste genom gå en ”könskorrigering” för att kropp och själ ska stämma överens också bygger på cisnormativiteten.) Lika orimligt som att förklara lesbianism som kommet ur en störd barndom är det att förklara transsexualism som kommet ur en störd barndom. Lika orimligt som att förklara lesbiska kvinnors sexuella identitet som enbart ett politiskt ställningstagande är det att förklara transsexuellas könsidentitet som enbart ett politiskt ställningstagande. Man bör vara restriktiv med att förklara upplevelser man själv inte har känslomässig tillgång till eller direkt upplevelse av. Förklaringar på ett fenomen från en utanifrånposition är också ofta förklaringar från en ovanifrånposition. Att förklara någonting ovanifrån är alltid ett maktutövande. Att ta sig rätten att skriva andras livsberättelser är att inkräkta på underordnade gruppers rätt att skriva sina livsberättelser själva.

Fortsätter läsa på Qruisers diskussionsforum. En queeraktivist ifrågasätter att transsexuella verkligen måste operera sig. Personen i fråga tycker inte att såna som jag ska behöva någon hjälp från vården för att utöva min identitet – det går väl att vara tjej ändå? Det finns ju verkligen ingen koppling alls mellan biologisk kropp och könsidentitet… Stänger ner fönstret, utan att ens försöka förklara varför jag vill ha en fitta istället för en kuk. Vet inte vilka argument som skulle hjälpa för att få någon att förstå hur svårt det är att få sin fitta slickad när man har en kuk. Eller hur jag skulle känna mig fortsatt annorlunda och avundsjuk på andra tjejer om jag tvingades bli enda tjejen med snopp i bastun. (Här kan jag dock inflika att somliga queerteoretiker anser att kroppen måste ses som en del av performativiteten – utförande av könet blir inte trovärdigt om kroppen begränsar vad man kan göra. Vad Butler själv tycker i den frågan vågar jag inte uttala mig om.)

Jag känner hur bitterheten mot världen tilltar, och hur jag önskade en annan värld, där min existens inte ifrågasattes, där den var självklar, där jag fick vara jag. Min utopi stämmer inte överens med den könsneutrala utopi där transsexuella skulle upphöra att existera och alla skulle vara nöjda med sina kroppar. I min utopi skulle individen få välja och vraka bland ett oändligt antal kön och kroppskonstitutioner. Det skulle vara en betoning på utopisk mångfald och inte utopisk likriktning. Men varken drömmen om total könsneutralitet eller totalt väljande och vrakande bland (köns)identiteter kommer troligen besannas. Utopier kan ses som mål att sträva emot snarare än något som verkligen skall införas. Jag tror på fullaste allvar att det fortfarande, i en värld där könsroller inte fanns, skulle finnas människor som inte trivdes med sina könsanatomiska kroppar (förutsatt att kropparna fortfarande skilde sig åt - vilket de skulle kunna göra t ex pga ett fortplantningssyfte). Hypotetiskt sett kanske transvestiter skulle sluta existera eftersom det inte skulle finnas några könade kläder att klä ut sig med – men det är inte något jag tänker påstå som en sanning, med respekt för transvestiters definitionsföreträde över sig själva.

Min kritik mot transsexualismen
Något som ärligen skrämmer mig är hur pass många transsexuella som är uttalat icke-feminister. Det kan kanske förklaras som en reaktion mot den oförståelse som riktats mot transsexuella från feministiskt håll. Även om jag kan förstå oviljan mot feminism hos ts-personer på det sättet tycker jag inte att det är ett riktigt vuxet sätt att hantera kritik på; ”tycker inte du om mig så tycker inte jag om dig!” – och barnet blir utkastat med badvattnet! Att vända sig emot jämlikhet som ett svar på att ha fått sin identitet ifrågasatt är inte adekvat. Att föreslå ett möte mellan jämlikhetskampen och kampen för rätten till sin identitet tror jag är mycket mer konstruktivt.

Jag tror man kan ana ytterligare en ond cirkel här. Feminister och transsexuella spelar ut varandra och förstärker på så vis sina missuppfattningar om varandra samtidigt som de kommer längre och längre ifrån varandra och missuppfattningarna sakta men säkert blir empiriskt mätbara sanningar. Jag har inte sett att någon annan ts än jag själv någonsin kommit med förslaget att man inte måste göra en koppling mellan könsidentitet och könsegenskaper. Samtidigt har jag inte sett någon annan likhetsfeminist än mig själv föreslå att transsexualism kan vara något mer än blott en illusion hos den transsexuella (eller hos samhället) skapat av rigida könsroller eller könsdefinitioner.

Ytterligare ett problem är de ts-kvinnor som fortsätter utöva makt, och som fortsätter vara genusblinda även efter könsbytet. Det är ingen ovanlighet, och det är just dessa som får komma till tals och som syns och som minsann ska lära alla feminister att kön faktiskt spelar roll. Jag tänker specifikt på en äldre ts-kvinna som för mig blivit något av urtypen för den misogyna ts-kvinnan. Hon gör ofta det Janice Raymond pratar om; nämligen att definiera vad kvinnor är utan hänsyn till andra kvinnor. När jag tagit upp eventuella tvivel jag haft om min egen könsidentitet har jag av henne fått rådet att tänka mindre och känna mer; för det är det hon menar att kvinnor gör. På så vis reproducerar hon kvinnor som irrationella och känslostyrda och män som logiska, och legitimerar detta genom sin egen subjektposition som just kvinna - något hon inte var de första 50 åren av sitt liv då hon menar att hon levt som en mer eller mindre macho man. Samma kvinna får för mig också stå för transsexuellas självförakt, då hon talade om för mig att jag inte skulle skaffa barn och absolut inte slåss för att få spara könsceller, för att kvinnor enligt henne inte vill sprida sin säd. Och speciellt transsexuella bör enligt henne inte sprida sin säd, eftersom hon menar att transsexualism är biologiskt och transsexuella gener därför inte bör spridas vidare. Ursäkta?! Är vi utsatta för en självmedveten rasbiologism eller?? Jag blir bara så arg, och jag förstår verkligen de radikalfeminister som vänder sig mot transsexualism just av dessa skäl. De måste ha träffat många av henne, men inte så många av mig. Jag kan också förstå att kvinnor som växt upp som kvinnor vill ha ett rum utan dylika personer. Det vill jag också. Men att ha transsexuell bakgrund betyder inte att man blir som henne per definition.

Det stora problemet som jag ser det är hur kön och makt är så intimt sammanvävda att de nästan inte går att föreställa sig utan varandra. De sociala koderna för kön är så starkt kopplade till makt att det blir omöjligt att göra kön utan att göra makt. Det är svårt att göra femininitet utan att göra underkastelse. Vi måste förändra detta – alla tillsammans! Av någon anledning känns det som om många lägger större ansvar på transsexuella att lösa upp kön än på andra. Jag känner att det är allas gemensamma ansvar, inte bara kvinnors, inte bara mäns, inte bara transsexuellas.

Ett försök till förklaring
Vad är då denna ”könsidentitet”, och varför behöver den inte vara ett hot mot feminismen? Jag kan inte svara på vad könsidentiteten är eller var den kommer från. Det går att spekulera i, men aldrig att bevisa. Jag kan heller egentligen inte svara på hur andra transsexuella upplever den, det kan bara dom göra. En biologisk tjej kan heller inte veta att det hon upplever som sitt jag (könat eller okönat) känns likadant för andra biologiska tjejer. Med en gissning på att min upplevelse kanske kan överensstämma med åtminstone en del av alla transsexuella som finns skulle jag dock vilja göra ett försök till förklaring. Inte förklaring som i vad det faktiskt är, utan förklaring som i hur det känns. (Jag vill understryka att min upplevelse av att vara tjej innefattar vilken kropp jag känner att jag skulle må bäst i, men jag är medveten om att det finns människor som definierar sig som transsexuella men som vill behålla alla eller vissa delar av sin medfödda kroppskonstitution. Jag gör inte anspråk på att även föra deras talan, men vissa delar av mina resonemang kan säkert vara tillämpliga i deras kamp också.)

Först några ord om kropp och själ. Det sägs att uppdelningen i en yttre synlig kropp och en inre dold själ och tanken på att de ska överensstämma, att de ska spegla varandra härrör från modernismen. Kropp/själ-dikotomin är liksom kön/genus-dikotomin inte alltid riktigt tillfredställande för att faktiskt förstå helheter. Samtidigt fungerar de väldigt bra som analytiska redskap. Även om varken ”kroppen” eller ”själen” är faktiska enheter tänker jag använda dem som enhetliga begrepp för att begripliggöra mina upplevelser av att vara ”transsexuell” i den diskurs jag tycker verkar rådande. Kropp för mig blir då i detta fall den yttre synliga delen av mig själv med betoning på anatomi framför t ex kläder, och själ blir något som delvis överlappar mitt medvetande och som styr min direkt känslomässiga upplevelse av mig själv och vem jag är i världen. Själen är också något som bara jag kan uppleva, men som andra (åtminstone hypotetiskt) kan få glimtar av via min personlighet. Att få sin själ bekräftad genom att andra ser och erkänner ens personlighet och identitet tror jag är djupt mänskligt, men det finns de som hävdar att det är ett egoistiskt manligt projekt privilegierat till de som har makt och frihet nog att kunna kräva att andra ser dem på samma sätt som de själva.

Kunde man ställa en fråga till en själ, och man skulle fråga min själ vilket kön den hade skulle den säga ”tjej”. En själ kan kanske inte ha ett kön. Att köna själar är kanske att låta patriarkatet ta över det allra innersta i oss? Det låter jag vara osagt, men faktum kvarstår att det är så det känns. Skulle jag kunna skala bort all erfarenhet av att ha blivit sedd som kille, skulle jag kunna skala bort alla manliga drag på min kropp och mina minnen av hur den sett ut, skulle man kunna skala bort alla psykologiserande förklaringar om vad transsexualism är och beror på, och sedan fråga mig vilket kön jag hade skulle jag spontant svara ”tjej”. Det känns bara så, och det är oförklarligt. Kan det hota feminismen? Kanske. Att könsidentitet är oförklarligt kanske är patriarkala transsexuellas motsvarighet till kristna fundemantalisters ståndpunkt att ”Guds vägar äro outgrundliga”. Jag vet inte, men det är inte min mening. Min mening är inte att vara patriarkal. Min mening är heller inte att komma med argument som inte går att säga emot, argument som inte är falsifierbara. Å andra sidan är min identitet inte en vetenskaplig rapport. Jag anstränger mig verkligen för att inte utöva makt genom att stjäla biologiska kvinnors definitionsföreträde över sig själva, men jag kan inte låta bli att tycka att jag åtminstone borde ha rätt till min egen identitet. I min hjärna rimmar det inte med att våldta kvinnors kroppar. Låt mig klätta upp på ett berg och vara ifred med min fitta som en transsexuell eremit för resten av mitt liv - bara jag får tycka om mig själv utan att det går ut över någon annan!

Butler, om jag läser henne rätt, menar att performativiteten ger känslan av att vara något. Att uppföra sig som och bli betraktad som ett visst kön ger personen en känsla av att tillhöra det. Jag är beredd att hålla med henne till en viss punkt, men inte hela vägen. Den själsliga känslan av att vara tjej hade jag redan på den tid då jag absolut inte performativt var kvinna. Däremot ökar den i intensitet idag, eftersom jag lever med den istället för mot den, och eftersom min omgivning ser den på ett sätt som gör att det inte bara känns som inbillning.

Kanske, och det är min förhoppning, kan de feminister som är misstänksamma mot transsexuella mildra sin misstänksamhet något om jag argumenterar för att en känsla av en subjektivt upplevd könsidentitet och en vilja att leva i enlighet med den inte behöver sammankopplas med en tro på könsbundna egenskaper. Att jag vill ha en fitta istället för en kuk, och att jag vill ses som tillhörande kollektivet kvinnor - istället för kollektivet män eller kollektivet mellanting eller kollektivet könlösa - behöver inte innebära att jag automatiskt vill baka bullar, sticka sockor, jobba inom vården och passa upp på män. Jag är likhetsfeminist. Jag tror inte på essentiell kvinnlighet eller essentiell manlighet. Jag tror inte på att egenskaper som vi kallar ”manliga” respektive ”kvinnliga” har något som helst med biologi att göra. Ändå är det paradoxalt nog något essentiellt jag känner inom mig. Essentiellt i bemärkelsen ”äkta”. Men det är inte egenskaperna som är essentiella, inte ”kvinnligheten”. Det är den rena tron på att jag borde ha haft en sån kropp som de som brukade refereras till som mitt motsatta kön från början belönats med, den starka längtan efter att få tillhöra en grupp jag kan identifiera mig med och som jag beundrar istället för en grupp som jag ser behandlar de jag identifierar mig med och ser upp till (och de som påminner om dem) som skit.

Men för att vara ärlig måste jag lägga till att jag inte lever som jag lär. Jag motsätter mig ideologiskt en koppling mellan en upplevd inre essens och kulturella egenskaper, ändå uttrycker jag själv många gånger egenskaper som traditionellt skulle kopplas just till det kön jag identifierar mig som. Detta är problematiskt, då det gör mina politiska påståenden mindre trovärdiga – både i biologisters och feministers ögon. Jag har inget bra svar på varför jag känner ett behov både av att ha en kvinnlig kropp och ett någorlunda feminint genus. Kanske är den kulturella kopplingen mellan kropp och könsbunden performativitet så stark att det är svårt att inte internalisera kopplingen åtminstone mer eller mindre. Därmed inte sagt att man måste förlika sig med den, men jag tror kopplingen är tillräckligt starkt internaliserad för att det ska vara närapå omöjligt att konstruera könsidentiteter utan att åtminstone förhålla sig till dagens urval av kön.

Resten är skrivet i affekt
I mina mörkaste stunder inbillar jag mig att jag är dömd till ett evigt utanförskap.. Jag har inte en självklar plats i kvinnoseparatistiska kretsar. Så ska jag hålla mig till mansseparatistiska kretsar? Det vägrar jag! Maktutövande eller ej, där går min gräns. Så vad återstår? Evig individualism, att aldrig kunna delta i varken broderskap eller systerskap, att alltid vara min egen och drömma om en värld där jag kunde få vara lycklig och få leka med dom andra barnen, precis som om jag vore som dem? Hur länge ska jag stå i kylan mellan två varma hus och frysandes se in i värmen från det hus jag så gärna skulle vilja bo i?

Tjejen jag träffade på festen nämnde hur taskigt det var av de normerande feministerna att demonstrativt lämna tillställningen när dragkingsen började uppträda, för att de hade jobbat så hårt på sin show. Jag håller med henne. Men vad är det arbetet jämfört med det jobb en transsexuell lägger ner på hela sitt liv?

Det är så svårt för mig att förstå varför min närvaro i en genuin kvinnomiljö skulle förstöra så mycket. Känns som om den motviljan mot mig och andra i min situation bygger på fördomar, på ideologiskt hat, på förutsättningar om hur jag måste vara. Får jag uppfatta människor med sådana attityder mot mig som människor som ser världen helt och hållet genom sina egna teoretiska glasögon och som en bieffekt av det tappat all kontakt med sin empati för människor som kanske på sätt och vis är underordnade dem själva? Risken med den formen av biokvinnoseparatism är att den leder till en form av homosocialisering; att man bara umgås med likasinnade människor med liknande erfarenheter och därigenom mister förmågan att se världen ur fler perspektiv eller bredda sina synsätt om hur patriarkatet fungerar och hur man kan arbeta mot det.

Något som skrämmer mig är hur dessa attityder om transsexuella verkar vanligare bland tjejer från en viss stad, och mer sällsynt bland tjejer från en annan stad. Törs jag misstänka att det kan finnas en koppling till vad genusforskningen i respektive stad lär ut? Det otäcka med det är inte vad som lärs ut på respektivte institution, utan att somliga inte verkar ifrågasätta kunskap de får från källor de litar på, hur somliga köper hela ideologiska paket utan att ifrågasätta detaljerna. Det finns risk för dogmatism. Men nu känner jag hur jag börjar låta som de feministfientliga männen. Vill tro att min bön om att problematisera även sina egna föreställningar och ideologier inte ses som ett maktutövande från min sida, och att denna analogi inte ses enbart som ett retoriskt knep.

Jag är medveten om att mina c:a 18 år som ren och skär man och mina 3 år som androgyn antikönskämpe har påverkat mig och säkerligen gett mig privilegier jag själv inte är medveten om. Samtidigt har jag svårt att minnas någon stund då jag ens av andra gavs privilegier för att jag var man. Som tönt och som omanlig pojke upplevde jag snarare att jag låg lägre ned i den sociala hiearkin än den ”normala tjejen”. Men det kanske är min manliga könsblindhet som gör att jag inte ser det? Som överordnad är man ju ofta blind för de strukturer som ger en privilegier. Men hur många år måste jag uppfattas som tjej för att få smaka på den här riktiga underordningen?

En man kommer fram till mig när jag väntar på grön gubbe vid övergångsstället. Han böjer sig ned mot mina bröst, hånler och säger ”mmmmm, mmmmm”. Självsäkert går han därifrån med sitt fula manliga överordnade leende, och där står jag stum av förvåning och undrar vad som egentligen skett. Blev jag utsatt för symboliskt våld alldeles nyss, eller drev han med mig? Jag känner mig kränkt, rädd och arg. Är detta vad biologiska tjejer upplevt ända sedan första början? Tror nästan att upplevelsen av att vara underordnad blir ännu starkare för mig som inte varit van vid att det ska vara så, som inte varit van sen spädbarnsåldern vid att det är min naturliga plats. Kanske utövar jag makt om jag säger så genom att det gör mina upplevelser till viktigare än ”riktiga” kvinnors? Men förutsatt att mannen vid övergångsstället inte utövade symboliskt våld mot mig för att han såg mig som transsexuell utan för att han såg mig som kvinna – gills den här händelsen som en upplevelse av vad det innebär att vara sant kvinnligt underordnad? Eller ska jag ta min ätstörningstendens som exempel, eller hur jag ständigt får försvara genusforskningen inför alla män jag diskuterar feminism med? Vad gills? Vad måste jag göra för att bli tagen på allvar? Vad måste jag göra för att min identitet inte ska ifrågasättas och ständigt brytas ned i smådelar som alla olika skolbildningar tar sig rättigheten att göra anspråk på sanningen om? Vad ska jag ta mig till för att jag rätteligen ska kunna föra en konstruktiv kamp mot patriarkatet och heteronormen, tillsammans med andra tjejer? Vad ska jag göra för att det också ska vara min kamp, och inte bara något jag gör som en solidaritetsprincip (som pro-feminist)? När ska jag kunna lita på att varje ny feminist jag träffar är en medsyster, och inte en potentiell fiende jag måste vara i försvarsställning inför? När kan jag vara avslappnad och vara mig själv som en självklarhet bland andra feminister? Bland andra människor på den här jorden?

Det blir tyst i rummet. Cigarettröken bolmar och glasen klingar mot golvet. Någon knaprar på ett chips. Jag och den andra flatan tittar på varandra, båda medvetna om att den tredje flatan nyss förolämpat mig utan att ens veta om det. ”Ska vi gå?” frågar min kompis mig. ”Ja”, säger jag, och ler falskt mot den tredje flatan och säger ”men det var verkligen jäääättetrevligt att vara här!”. Sen går vi.

Hemma lägger jag mig i min säng, och tittar ut genom fönstret mot stjärnhimlen. Så mycket hat. Jag önskar att det fanns en värld för mig.

Texten är skriven 2005

Källor:
Kroon, Ann (1996) ”Född i fel kropp – transsexualitet och könskonstituering i psykiatrisk teori och praktik”, C-uppsats i socialpsykologi, Uppsala Universitet

Lundgren, Eva & Kroon, Ann (1996) ”Den öppna kroppen och det låsta könet – den symboliska och dynamiska kroppen speglad mot psykiatrisk konstruktion av transsexualitet” i Sosiologi i dag, 4: 79-110

Raymond, Janice G. (1994) ”The transsexual empire: the making of the she-male”. Teacher College Press, New York

Ekerwald, Hedvig (2002) “Varje mor är en dotter – Om kvinnors ungdomstid under 1900-talet”. Brutus Östlings Bokförlag Symposium