IS I MAGEN
av Jack

Någon sa att sex är politik. Att tala om sex och att upplysa om sexualitet blir därmed en politisk handling – kunskapen om en av våra grundläggande krafter ger makt över vår kropp, vårt mående och vår hälsa. Jag kan inte annat än hålla med – sexualitetens betydelse blir tydlig inte minst i mitt dagliga arbete som socionom inom hiv-preventionen. Som anställd på RFSU Malmö möter jag människor som önskar förbättra sitt sexliv och som vill knulla utan oro men som behöver ytterligare kunskap om kondomer, smittvägar eller sexuella strategier. Jag möter också yrkesverksamma inom skola, socialtjänst och sjukvård samt allmänheten när jag delar ut kondomer ute på fältet. Och mitt arbete väcker känslor. Det händer att jag blir uppringd av en upprörd mamma vars son fått en kondom eller att jag läser en insändare i min dagstidning där sexualupplysningen anklagas för att uppmuntra till för tidiga samlagsdebuter. Värst är det när ens egna kollegor, läraren eller kuratorn på ungdomsmottagningen, vägrar att ta emot affischer, kondomer och glidmedel. Ja, visst har vi alla friheten att tycka och vad vore världen om alla tyckte likadant. Men intressant nog verkar sexualiteten utgöra ett särskilt starkt kraftfält, inte minst hos dem som är vana att möta svåra frågor och få en inblick i människors förtroligaste. Och synen på kunskap är att den är av godo. Men med ett undantag – ju mindre vi vet om vår sexualitet desto bättre. Det är inte min princip.

Jag arbetar istället enligt principen att det preventiva arbetet ska utgå från samtalet om sexualitet. Samtalet ska nå ända in i individens intimaste sfär. Det betyder att när vi ska förmå människor att använda kondom måste vi tala om den sexuella aktiviteten, om stunden då kondomen ska användas. Vi ska också tala om de tankar och känslor som kondomen väcker. När vi vill få våra medmänniskor att göra kloka val, ta hand om sin kropp och sin själ eller att kunna få tillträde till den egna lusten ska vi tala klarspråk om vad det innebär att göra kloka val. Kondom eller inte kondom, frånvaro av bakterier eller risker, njutning eller ångest – valet är inte alltid enkelt. Därför behöver vi presentera ett smörgåsbord av alternativ. Att ta hand om kroppen för med sig att vi visar upp kroppen som något fint, något att vara stolt över och något som kan skänka njutning. Ångesten och oron får mindre spelutrymme, istället kommer gensvar, kåthet, fantasier och njutningen in. Budskapet är att kroppen är din och du har tillträde till den. Jag tror dessutom att det går att både tala om detta och att visa detta i bild.

Det är därför alltid frustrerande att våra skildringar av sexualiteten förvandlas till porr eller sexualisering av det offentliga rummet, inte minst bland en del kollegor. Kollegor som jag är beroende av för att föra ut budskapet till målgruppen, alla sexuellt aktiva. När jag i mitt arbete visar på mångfalden i sexualitetens möjligheter eller hur dess uttryck kan te sig, när jag vill visa människor i lustfyllda situationer, rivs affischer ner och kondomerna stoppas. Av individer som säger sig stå bakom samma ideal, som det som vägleder mig i mitt arbete, att arbeta för individens frihet att vara, att välja och inte minst att njuta. Jag undrar vart det moraliska ansvaret tar vägen? Att begränsa möjligheterna till kunskap – är det att skapa förutsättningar för allas frihet att vara, att välja och att njuta? Det moraliska ansvaret omskapas till en fråga om moral. Man ropar ”bort med snusket, in med kärleken, låt de unga upptäcka sexualiteten själva”. Att tiga och förvägra kunskap, att lämna någon ensam som har frågor om sin kropp, eller som vill veta hur han och hon kan uttrycka sin sexualitet med glädje och lust – är det rätt väg att gå? Att bete sig likt strutsen med huvudet i sanden?

Nej, det är inte rätt och jag är inte ens ödmjuk nog att försöka förstå det. Men det finns dagar då jag tvivlar. När det är som mörkast växer sig tvivlet stort som en svulst, den blir till en igel, omöjlig att skilja från kroppen. Jag tvivlar på om det fungerar att vara tydlig med vad sexualitet innebär. Jag tvivlar på om det är rätt att tala om njutning, om kåthet, om njutning. Eller att tala om den egna kroppen som något vi själva ansvarar för men där ansvarstagandet kräver att vi skapar förutsättningar. Är jag för frank, när jag ser sexualiteten som något naturligt, när jag visar sexualitetens uttryck i bild? Är jag rentav naiv när jag tycker att det är räddhågat att bara tala om sjukdomar, faror, risker eller negativa sidor av sexualiteten i preventivt arbete? Jag menar, jag minns kampanjer som skrämt och som moraliserat eller som varit luddiga och rentav obegripliga. Eller som ”Colour of love”, årets kampanj. På hemsidan möttes besökaren av sjukdom, sjukdom och åter sjukdom. Måhända viktigt, men det är inte det som sexualitet handlar om! Hur länge orkar man lyssna på förmaningar om risker innan man stänger av? Vem mår bättre och gör kloka val när ångesten fokuseras, i ett ögonblick när man i själva verket vill upptas av sina fantasier, sin lust och sin kåthet? Vissa av dessa mörka dagar är mitt tvivel kortlivat, svulsten bildas tillbaka, igeln lossnar.

Men ibland blir den starkare. Ökade klamydiatal och aborttal – är det ändå den sexualsyn jag tillägnat mig, min sexualsyn, som fallerar? Är det fel väg att benämna saker och ting vid sitt rätta namn, att säga ”knulla” och ”kåt”, att visa detta sexualitetens smörgåsbord? Har skolkuratorn på landsortsskolan eller arrangören av festivalen rätt när de nobbar vårt material? Är jag helt enkelt en porrförespråkare eller en snuskhummer? Hur kan vi tala om sex, sexualitet och dess möjligheter, när det uppenbart är så laddat att visa det i bild? Jag menar, funkar det att lära sig köra bil utan att få se en bil i olika trafiksituationer? Eller vad sägs om att tillägna sig ett språk utan ordbok eller utan vägledning? Jag tänker: låt gå om det ökar våra möjligheter att vara fria, att kunna välja eller att njuta av sex, när vi stoppar huvudet i sanden! Okej om tigandet hjälper oss att skaffa mognad! Håll då käften - eller bara skräm och avvisa oss! Jag loggar in på platsbanken, jag ska byta bana. Fuck you all…

Men vänta! Jag har stöd i forskningen. Kloka rapporter från Göteborg eller Chicago som lyfter fram det effektiva med att bejaka sexualiteten, det fungerande med att tala om sex både på ett positivt men också rättframt sätt. Vänta igen! Jag har ett annat stöd, ett mycket viktigt stöd, viktigare än alla rapporter i världen. Det ringer morsor som tycker att det är bra att vi gett deras söner chansen att lära känna kondomen och lugnat dem på kuppen. Eller kuratorskollegor som mailar och säger att de älskar bilden på ungdomarna i en lustfylld situation, nakna i en boxningsring – en naken sanning som många känner igen sig i och som föranleder personliga samtal. Eller alla reaktioner ute på fältet! Killar och tjejer, kvinnor och män som ger uppskattande ord om vikten av att finnas där folk har sex eller knyter sexuella kontakter, om vikten att förmedla en känsla av det är okej att knulla, om vikten att vara rak med att det är de som bestämmer över sina kroppar och att de är kapabla att ta ansvar. Om den skillnad det gör att vi finns där de finns och möjliggör samtal om sex, om sexualitet och om lust, så att man lär sig mer, så att man blir tryggare.

I en skog nära vårt hus låg en stor stenbumling. Min pappa berättade att denna sten har forslats dit från Skandinavien med en tjock is för tusentals år sedan - en imponerande historia, tyckte jag. Is, i som i ilska och s som i sorg – två känslor som jag känner när tvivlet griper tag om mig, de dagar då jag läser en trist insändare eller upprörs över onyanserad nyhetsrapportering, de stunder då jag ser hur individer offerförklaras eller när moralkakorna haglar. Just idag blir jag arg över en bestört barnmorska, som i pressen ger uttryck för hur hon ser KK-fenomenet som orsak till ökade klamydiatal. ”Ungdomarna vet inte ens vad sexpartnern heter.” Som om namnet skulle skydda, tänker jag. Tankarna för mig tillbaka till min pappas berättelse och till isen. Mitt arbete förutsätter is i magen. Och jag drömmer om den dag då jag likt isen kommer att kunna förflytta sten. Tack pappa för att du berättade historien om inlandsisens bedrifter – det sagda blir liksom det möjliga. Och förresten, din korta, ogenomtänkta kommentar som du fällde en annan dag över en rödbetssoppa och som jag bär med mig alltjämt, hjälper mig just idag, när isen smält och jag istället kokar av ilska.
”- KK? Det har funnits i alla år, också hemma i min by i södra Polen. Fast då sa vi ”älskarinna”.