JAG - EN LÄRARE?
av Malin

En morgon för ett tag sedan när jag satt och slöläste DN medan sörplade i mig kaffet för att vakna till fastnade jag för en artikel om en ny ungdomsbok som precis kommit ut. Den behandlade flera olika teman och problematiker ur ungdomars synvinkel, men på ett lite annorlunda sätt än vad man är van vid. Jag kände hur adrenalinet strömmade till, som det brukar göra när jag läser eller hör talas om nya spännande böcker. I slutet av artikeln stod det att denna bok är ett måste för högstadielärare. Jag la ihop tidningen, men plötsligt var det något som klickade till i mig och jag slog upp den igen och tittade på sista stycket i artikeln ”alla högstadielärare”. Det var något varmt som spred sig inom mig då, för precis då slog det mig nämligen att det är ju jag! Jag är ju faktiskt en högstadielärare och därmed så var meningen riktad till mig. Jag tror att detta var första gången som det slog mig med full kraft, att nu är jag lärare. Hela mitt första år som nu är till ända har jag sagt lite prövande när folk har frågat vad man arbetar med, att jo, jag är lärare, men riktigt på riktigt har det inte känts förrän nu. Det var nog en så att säga tvättäkta aha-upplevelse.

Det sägs att första året är det värsta. Det är ingen överdrift, snarare tvärtom. Min lycka är att jag absolut inte märkte det under det första året. Trots allt älskade jag nog jobbet från första början. Men nu när jag är inne på andra varvet tänker jag erfarenhetsmättat ”Hur pallade jag?”. Bara pressen innan jag skulle gå in i klassrummet.

Speciellt en klass hade jag alltid hjärtklappning innan jag skulle ha. Ofta kom jag bra överens med dem, men de var oberäkneliga och tyckte att mycket var tråkigt. Och jag var tråkig! Jag visste redan innan jag börjat hur otroligt tråkig jag skulle vara. En gång rann det över. Jag hade förberett lektionen väl och hade genomgång på tavlan. Men redan när jag ritade upp min fina raka tidslinje på tavlan och uppmanade eleverna att göra samma sak i sina böcker, kände jag misstämningen. Knappt hade jag hunnit få dit Kristi födelse och svarat på frågan om Jesus och Kristus var födda på samma dag innan några började kommentera hur tråkigt det var. Jag ignorerade det och fortsatte, ganska klämkäckt. Men då började de gå över till direkt tilltal om hur tråkigt det var, saker i stil med ”Det finns väl ingen som är intresserad av det här?” ”Det här är ju helt meningslöst!” och sedan den slutliga killern ”Gillar du att ha tråkigt eller?”. Det var droppen som fick bägaren att rinna över. Mycket lugnt och bestämt skrev jag upp på tavlan de sidor som de skulle läsa och de uppgifter som de skulle göra. Sedan sa jag till dem på skarpen att arbeta och därefter marscherade jag ut ur klassrummet och in i arbetsrummet – där jag började storgråta. En äldre kollega tröstade mig och sa lugnande att livet som lärare inte alltid är vad man tänkt sig. Ytterligare en kollega kom in och undrade hur det var fatt. Lilleskutt-tårarna bara fortsatte spruta och hakan darrade teatraliskt. Det hela slutade med att min kollega fick gå in och avsluta lektionen. Några av eleverna hade då lite skamset frågat om jag blivit ledsen.

Efter det tänkte jag att det var kört. De hade sett min svaghet och skulle nu ta alla tillfällen i akt att trycka till mig. Men nästa lektion gick jag in, såklart med bultande hjärta, men bestämd! Terminen flöt på i gott samförstånd och den händelsen blev kulmen med den klassen och efter det uppstod inga lika jobbiga situationer.

Mitt dilemma var och är ändå min tråkighet. Jag kan inte skaka av mig känslan av hur tråkig jag är. Hur skall eleverna kunna intressera sig för det jag lär ut när jag redan innan vet hur tråkigt det är, jag är? Men en lektion framåt vårkanten satt en elev och beklagade sig över hur svårt det var med SO och hur dåligt det gick. Jag försökte förklara att det är svårt, men att det absolut inte gick dåligt,

”för det vet jag bättre än du” sa jag ”och går det dåligt för dig kommer jag tala om det och då hjälps vi åt så att det inte går dåligt längre”

Då sa eleven

”Det är tur att vi har en så bra lärare i ett så här svårt ämne”

”Ja” tänkte jag först och sen ”Vem?” Sen sjönk det in vad hon sagt, och jag kunde inte lägga band på mig utan sa ”va”? Då rodnade hon lite och upprepade det. Och när jag såg att hon rodnade så tänkte jag ”hon menar det!”. Som tur är vet jag att man inte skall krama och pussa på sina elever, helst inte när de går på högstadiet, men jag fick verkligen lägga band på mig för att inte göra det.

Som sagt, det första året skall ju vara värst, och det är det säkert, men ändå när jag ser tillbaka på det nu utan att ha något att jämföra med är pluskontot ändå välfyllt i jämförelse med minus. Att komma till arbetet på morgonen och mötas av sömndruckna elever som mumlar ”God morgon” eller ett piggt och glatt ”Hej Malin”. Eller en oväntad elev som stolt håller fram en fullskriven sida och med glittrande ögon säger ”Idag har jag gjort läxan”. Sådana saker får mig att känna att jag har det bästa jobbet i världen. Så här sitter jag nu i startgroparna för en ny termin, en förbannat tråkig och entusiastisk lärare. Men framför allt- en LÄRARE!