MAN MÅSTE FÅ LOV ATT TVIVLA
av Hanna Lager

Jag tror att jag har varit liberal i hela mitt liv. Jag har definitivt alltid varit intresserad av politik och samhällsfrågor. Dessutom har jag alltid gillat att uttrycka mina åsikter i tal och skrift. Därför blev folk i min omgivning föga förvånade när jag valde att bli aktiv i folkpartiet och liberala ungdomsförbundet.

Det var en enormt härlig känsla att få uppleva att det fanns massor av människor som tyckte ungefär som jag och som delade åsikten att folkpartiet är det bästa partiet. Jag fick många fina år i liberala ungdomsförbundet och det gjorde mig stark och mer självsäker i mina politiska åsikter. Den sektartade stämning som ofta uppstod var för mig enbart positiv och jag fick många nya vänner och många vänner för livet. Det gick alldeles utmärkt att i flera år leva med liberala ungdomsförbundet och liberalismen 24 timmar om dygnet.

Men… Det är inte alltid lika kul att ge allt, hela sitt vakna liv åt politik. Efter ett par år började jag fundera på hur mitt fortsatta engagemang i liberala ungdomsförbundet och folkpartiet skulle se ut. Jag hade knappt hunnit tänka över detta innan ett hårt slag kom mot min liberala själ. Övergångsregler. Folkpartiet tyckte att det ska vara ok att diskriminera EU-medborgare. Jag trodde knappt att det var sant. Det förslag som socialdemokraterna lagt fram före Europaparlamentsvalet 2004 att de nya EU-medborgarna från Östeuropa inte ska får åtnjuta samma fördelar som resen av unionens medborgare var något som med enbart vissa undantag accepterades av folkpartiet. Man talade om social turism och att polacker och slovener skulle komma till Sverige och leva på föräldrapenning och socialbidrag. Man talade om att svenskar skulle förlora sina jobb till folk från Östeuropa som kunde arbeta för svältlöner. Detta ville socialdemokraterna sätta stopp för. Och så även folkpartiet. Under flera veckor pendlar jag fram och tillbaka och visste inte hur jag skulle tackla detta. Det kändes mycket jobbigt att partiet valde en annan väg än jag själv, speciellt i ett för mig så viktigt fall.

Jag bestämde mig för att stanna och att behålla den plats jag hade på partiets europaparlamentslista inför valet samma år (jag stod på plats 43). Det var inget självklart val, men jag ansåg, och anser fortfarande, att folkpartiet är det parti som står för den bästa politiken. En bidragande orsak till att jag stannade var att övergångsreglerna inte gick igenom i riksdagen. Samtidigt bestämde jag mig för att alltid säga vad jag tycker och inte ställa mig bakom partiet i frågor jag anser går mot liberalismen.

Övergångsreglerna var inte något som kom och gick för att aldrig återkomma i mitt politiska medvetande. Det var något som satte spår och som finns kvar hos mig än idag. Jag stannade i partiet och det har jag inte ångrat, men jag är lyhörd och accepterar inte allt partiet säger. För mig tror jag det viktigaste är att jag känner mig mer självständig nu. Det är lätt att känna sig som ett stort kollektiv när man har alla sina vänner och alla sina fritidsintressen samlade i ett politiskt parti. Det är långt ifrån sunt, varken för sig själv eller för demokratin. Jag tror att det jag upplevde under krisen då jag bearbetade det faktum att folkpartiet ställde sig bakom övergångsreglerna var att allt inte kan vara samlat i ett parti. Jag har fått många vänner i folkpartiet, men mina vänner finns kvar även om jag skulle lämna. Sedan behöver jag andra intressen och andra vänner, så att allt inte är samlat på ett och samma ställe.

Idag är jag avlönad av partiet och arbetar som tjänsteman. Det innebär en annan situation. Nu ska jag inte längre handla utifrån min politiska övertygelse, utan utifrån andra personers (riksdagsledamöters) politiska övertygelse. Så klart överensstämmer våra övertygelser för det mesta, men ibland händer det att jag måste skriva en artikel eller ett pressmeddelande som jag inte håller med om till 100 %. Jag känner att jag har gått in i en annan roll nu och det jag gör är strikt professionellt. Jag sätter mina egna principer åt sidan och jobbar helt för andra. Det är för det mesta enkelt, men ibland kommer tvivlen tillbaka. Den dagen som jag känner att jag inte kan stå för det jag gör, då kommer jag att söka ett annat jobb.

Tvivel är sunt. Man måste kunna får lov att tvivla på om man gör rätt eller fel. Det är när allt tas för givet och man alltid väljer att följa någon annans vilja som det blir farligt. Vi behöver inte en massa politruker som gör som de blir tillsagda, vi behöver människor som kan tänka själva. Och med vi menar jag så klart samhället och vår demokrati. Jag är glad över att jag funderar över vad jag står i frågor och vad jag verkligen tycker, jag utgår inte från partiets åsikt för att sedan tycka likadant.

Hanna Lager jobbar på folkpartiets riksdagskansli som politisk sekreterare. Hon har ett förflutet inom liberala ungdomsförbundet som ombudsman, distriktsordförande i Västsverige samt ledamot av förbundsstyrelsen. Hon har även pluggat statsvetenskap vid Göteborgs universitet.