NI SOM KALLAS INFORMANTER OCH JAG SOM KALLAS FORSKARE
av Edith

Hur ska jag skriva det här? Hur ska jag formulera mig för att ni ska förstå vad jag vill tala om för er? Jag skäms över hur jag har behandlat er. Det är det jag vill ha sagt. Det är det jag vill att ni ska veta.

Under årens lopp har ni hunnit bli fler än fingrarna på mina två händer. Min första b-uppsats skrev jag som tjugotvååring och sedan dess har det både blivit c- och d-uppsatser som nästintill alla grundat sig på intervjumaterial. Det vill säga, de har grundat sig på vad ni har valt att berätta för mig. Som ni vet var intervjuerna intima. Jag ställde den ena personliga frågan efter den andra och ni svarade mig, uppriktigt och ärligt. Om mig fick ni knappt veta något alls. Intervjuerna som varade mellan en och två timmar bandades och sedan skrev jag ordagrant ut dem. Ni fick ta del av utskrifterna, ni fick ändra, stryka och lägga till så som ni själva ville. Därefter började mitt analysarbete. Era ord hade från den levande situationen där vi satt hemma hos dig, där du omsorgsfullhet förklarade hur ditt liv såg ut blivit svarta ord på ett papper. Det underlättade att se materialet enbart som ett material. Det gjorde att jag enklare kunde distansera mig från din röst och din blick. För det viktiga i forskningen är inte vad den enskilda informanten faktiskt säger och tycker. Det relevanta är att finna de underliggande strukturerna i materialet. Det är att finna likheterna och olikheterna i svaren. Det är att finna det bakomliggande i varje ord. Det är att finna kategorier där uttalandena passar in. Jag fann det.

När jag skrev min första uppsats var jag ung och min ödmjukhet hade knappast utvecklats. Jag drevs av mina egna idéer och syn på världen. Jag kallade det för att vara akademisk. Egentligen fogade jag in era svar under de kategorier jag själv tyckte var rimliga utifrån mina egna tyckanden. Idag, många år senare skäms jag över mitt agerande. Hur kunde jag göra så mot er? Hur kunde jag vara så hämningslös? Så helt utan empati? Jag byggde upp ett förtroende tillsammans med er, vad gjorde jag av det vid mitt skrivbord? Jag övergav det! Och så kallas det för att se på intervjumaterialet med en forskares ögon. Att forskaren måste och ska se på det viset därför att informanterna inte har den möjligheten att se så på sin egen tillvaro. Att forskaren kan lägga ett pussel som påvisar nya bilder än vad som tidigare visats. Men är det verkligen så? Jag vet inte längre. Jag är fylld av tvivel. Var jag inte en tjuv som stal era ord för mina egna syften? Hur ska det kunna kallas för forskning? Kände ni överhuvudtaget igen er i den färdiga uppsatsen? Förstod ni varför jag placerat er inom en viss kategori som jag gett ett tjusigt namn med specifika karaktäristiska drag? Jag anar att ni inte gjorde det. Jag har all förståelse för det. Allting skedde utifrån de teorier jag just för tillfället var uppfylld av. Jag styckade upp era ord i behändiga delar och placerade in dem där jag ansåg att de passade. Vadå passade? Enligt vem? Enligt vilken princip? Ni hade i alla fall inget att säga till om. Jag tog mig rättigheten att tala om vilka ni var, vad som låg bakom ert handlande och vad det gick att dra för slutsatser om det. Det är att ta sig oerhörda friheter. 

Men tro inte att jag inte brytt mig om er. Jag har tänkt på er mycket och länge. Jag har levt med er. Inte bara som hjärnspöken som nu. Utan även som vänner under uppsatsernas gång. Tro inte att jag varit medveten om min vårdslöshet. Jag ville få med komplexiteten i era utläggningar, men det fanns inte utrymme för det. Jag ville få med era specifika röster men kategoriseringsarbetet tillät inte det i den utsträckning som jag hade velat. I arbetet med min första c-uppsats ville jag att ni skulle vara delaktiga i mitt analysarbete. Jag ville att ni skulle säga vad ni tyckte om mina slutsatser därför att jag ville att de skulle kunna stämma överens med vad ni ansåg. Min handledare avrådde mig från det. Inte nog med att det skulle ta för mycket tid av mig, det skulle dessutom påverka de slutsatser jag drog vilket inte var meningen. Jag var inte nöjd med att det blev så, men jag gjorde vad jag kunde utifrån de förutsättningar jag hade då. Men jag var ung och naiv. Jag höll precis på att lära mig vad det innebar att skriva uppsatser och att vara akademiker. Det är inte förrän nu, så många år senare som jag insett till fullo hur jag behandlat er.

Förlåt mig.

Det behövs många olika erfarenheter för att nå självinsikt. En av de erfarenheterna var att jag deltog i andras forskning. Jag beslutade att vara informant i andras arbeten därför att det var ett sätt att betala tillbaka för de insatser som ni gjort åt mig. Men jag fick också något annat. Något jag inte var beredd på. Jag fick konkret erfara vad andra gjorde med mina ord. I en uppsats fann jag inte ens mig själv trots att skribenten valt att behålla informanternas personligheter och enbart bytt ut våra riktiga namn till fingerade. I en annan uppsats fann jag mig själv men mina meningar var lösryckt utspridda och insatta i ett sammanhang där jag inte längre kunde identifiera mig. Jag hade luckrats upp. Jag hade blivit någon jag inte längre kunde känna igen. Jag hade blivit någon som fyllde en annan persons syften. Precis det jag själv gjort med er.

Och nu då? Hur ska jag kunna fortsätta med att analysera intervjumaterial? Under arbetet med min senaste uppsats hade min ödmjukhet mognat och av de erfarenheter jag fått sedan den första uppsatsen var jag nu rädd för den makt jag har som forskare. För jag har makt. Jag har makten att definiera er med mina ord. Ni blir vad jag låter er bli. Den här gången var jag ytterst noga med vad jag gjorde av era ord. Jag ville äntligen kunna stå för vad jag gjort mot er, även ett halvår efter att uppsatsen färdigställts. Och nu, ett år senare är jag fortfarande så nöjd som jag har möjlighet till. Kanske inte över själva uppsatsen, men över hur jag förhöll mig till er och hur jag presenterade er. Tvivlet som gnagt, ifrågasättandet av mina metoder och forskarens roll har inneburit att jag fler än en gång krävt att finna en strategi som är hanterbar för mig. Det finns alltid risk för att göra människor illa, i alla situationer, även denna. Men min förhoppning är att när jag är medveten om det kan jag också bli varsammare och minimera skadorna. För i grunden handlar det om min vilja att lära känna oss och våra livsval. Det är skälet till den nyfikenhet som bor i min kropp och som inte kan stillas. Det är skälet till att jag inte kan sluta att ställa nya frågor, både till mig själv och till er. Jag gör det inte för att skada. Jag gör det för att förstå.