TILL MINA BARN
av Jonaz

En man. Det är vad jag är, och det är också vad ni är. Eller skall bli, för det känns helt tokigt att prata om er småkillar som män. Men så är det, ni är män, fast inte så stora ännu. Och alla ni någonsin möter kommer att, utifrån sina värderingar och uppfattningar, döma er just utifrån det faktum att ni är män och hur väl ni stämmer överens med vad dessa personer anser vara manligt.

Så, vad kan jag då dela med mig för erfarenheter? Hur kan jag underlätta för er att vara män? Svaret är att jag inte riktigt vet, för jag har ju inte själv valt att bli man. Det skulle vara lättare att motivera varför jag är pacifist, humanist, för det har jag ju själv valt. Men mitt kön är jag snarast tilldelad, och det är inte alltid enkelt att försvara det man inte själv fått välja.
Så vad jag valt ifall jag kunnat välja själv?

Jag hade nog fortsatt att vara man, i alla fall i den biologiska aspekten, det har jag inga direkta problem med. Men alla dessa underliga påtvingade egenskaper som följer med ifall man utrustats med snopp har jag desto svårare med. Och det är svårt att hantera att ni redan, trots att ni inte ens är tonåringar, försöker leva upp till mansrollen och hur ni tror att killar skall vara. Som att ni inte får gråta till exempel.

Varför får inte en man gråta? Varför får inte en pojke gråta? Och hur skall ni våga gråta när jag själv inte visar mina tårar? Det gör ont i mitt hjärta när jag sitter och håller om någon av er, kramar och försöker uppmuntra till den gråt som ni håller tillbaka. Skall det vara så, att vi inte får lov att förlösa starka eller svåra upplevelser med tårar? Att det skall vara synonymt med svaghet om man låter sorg, frustration eller besvikelser få utlopp via tårkanalerna?

Överhuvudtaget kommer omgivningen att förvänta sig att ni inte visar era känslor, inte ens smärta. En liten pojke som ramlar och skrapar upp knäet uppmuntras att resa sig och bita ihop. Signalen är tydlig att man inte skall visa när det gör ont. Kan jag hjälpa er med det, att bejaka känslorna, när jag själv är mästare på att lida i tysthet?

Jag kan inte låta bli att fundera på ifall vi egentligen skall vara förvånade över att pojkar och vuxna män tenderar att vara våldsamma. För hur skall annars våra känslor få utlopp? Vad har vi för ventiler kvar, när allt som har med känslor att göra att förbjudet område. Eller skall vi vara förvånade över männens stora bruk av alkohol och andra droger, som antingen fungerar som självmedicinering och håller känslorna i styr, eller som fungerar som accepterad anledning till känsloyttringar. Eller skall vi vara förvånade över att självmordstalen är högre hos män än hos kvinnor när vi inte tillåts visa att vi också har känslor.

Hur skall jag kunna vara en positiv förebild för er, när också jag bär på alla dessa normer och förväntningar? Jag har förvisso utmanat många av dem och därför också betraktats som omanlig. Och jag har också fått betala priset för det. Vilket skapar dilemmat ifall jag vill att ni skall vara helt befriade från manligheten vilket garanterat kommer att bli oerhört smärtsamt. Eller skall jag bespara er den kollektiva bestraffning man utsätts för som normbrytare och istället lära er att utnyttja alla maktfördelar det innebär att vara man, men på bekostnad av en bakbunden och misshandlad själ? Vad skall man välja?

Jag önskar och ber att ni får de verktyg ni behöver för att hantera allt detta. Att ni får växa upp och därefter fortsätta att växa som människor i goda och inkännande omgivningar. Att ni ser meningen med livet, att ni ser de högre målen och att ni själva en dag står där som fäder och med era barn tar ytterligare ett steg i rätt riktning. Jag hoppas att ni då kan minnas mig på ett positivt sätt, att ni såg att jag försökte trotsa de begränsningar som kedjar oss alla, även om mina försök kanske inte var revolutionerande eller alltid ens lyckade. Men att det ändå var ett försök att ge er större levnadsarenor än de som ramas in av traditionella könsroller. Att vara man kan vara så mycket mer än det som vi av hävd är tillåtna. Tänk vad vi skulle kunna åstadkomma ifall vi fick kanalisera all vår energi, alla våra ambitioner till att förverkliga drömmar istället för att hela tiden fundera på vad andra kommer att tycka och tänka om oss. Tänk om vi kunde sudda ut manligheten och ersätta den med mänsklighet istället, både för oss själva och för alla omkring oss.