TRANSVADÅ?
av lilla c
Jag gillar att klä mig i kvinnokläder, men jag vill inte klä mig till kvinna. När jag klär mig så smyger jag in hotpants och strumpbyxor, eller varför inte kjol och klackar, tillsammans med t-tröjan och skäggstubben. Och visst är det av politiska skäl jag gör detta, med mina kläder säger jag: ”Varför kan jag inte ha detta? För att jag är man? Det är ju bara ett klädesplagg, eller är det inte det?” Men ännu mer har jag faktiskt på mig mina kläder för att jag gillar dem. Jag känner mig snygg i dem. När jag går på stan är jag inte ute efter att få allas blickar på mig som om jag vore konstig eller radikal, ska deras blickar falla på mig så hoppas jag det beror på att de tycker att jag är snygg.
Det finns således en politisk agenda under min kjol, men jag är inte ute efter att drag:a. Och det finns också en njutning av att bära hegemoniskt kvinnliga kläder, men jag ser mig inte som transvestit. Jag försöker inte se ut som en ”kvinna”. Jag sminkar mig inte, jag rakar mig inte och jag tycker rent allmänt att det bipolära könssystemet kan dra något gammalt över sig. Men jag lockas samtidigt till det traditionellt feminina; gå-på-linjen-och-vicka-på-rumpan-stilen, ljudet av klackar som ekar mellan husväggarna, de mjuka nyrakade benen. Jag dras till femme-stilen, utan att för den delen försöka ”passera” som kvinna. För jag betraktar mig redan som kvinna.
Men jag är inte transsexuell. Jag betraktar mig som både kvinna och man, utan att för den delen känna mig fångad i fel kropp. En vän frågade mig vem jag identifierade mig med i en traditionell mainstream-porrfilm. Hon hade nämligen märkt att båda könen verkade identifiera sig med mannen i filmen. Jag identifierar mig med kvinnan. Men efter att ha tänkt lite närmare på saken så inser jag att jag ibland också samtidigt identifierar mig med mannen. Jag både suger av och blir avsugen, kort sagt.
När man talar om transpersoner brukar man dela in dessa i tre grupper; transsexuella, transvestiter och drag king/queens. Den transsexuella är då fångad i det motsatta könets kropp, transvestiten klär sig i det motsatta könets kläder och en drag king/queen klär ut sig av politiska skäl eller för att underhålla. Själv kan jag inte identifiera mig med någon av grupperna, min identitet ligger kanske snarare någonstans mittemellan alla de tre.
När man upptäcker en ny del av sin identitet, en identitet som på många sätt är i minoritet och av samhället underordnat, så är det extra viktigt att kunna finna sin lilla grupp av likasinnade för att stärka sitt självförtroende och kunna ta till vara på denna nya sida av sig själv. Men vad händer när man inser att man inte passar in i de grupper som bildats åt en? När man har fått kategoriindelningar som delar en itu redan från början? Det blir svårt att komma ut när man måste komma ut som en mängd fragment av olika kategorier, och ännu svårare blir det att då lyckas landa i någon sorts identitetsstärkande säkerhet. Och kanske kommer jag aldrig att kunna säga att ”jag är” något, men samtidigt… Kanske är det inte något jag eftersträvar heller. Kanske ligger min identitet starkare rotad i rädslan att bara bli en identitet och inte en hel människa i all sin komplexitet. |
