TVIVLET ÄR MIN VISDOMS BÖRJAN
av Frida

I verkligheten spelar jag ett spel. Ett spel där jag försöker göra det som förväntas av mig. Inuti gnager det av tvivel. Tiden går medan tvivlet skaver och känslan av att vara ett skal som är jag men ändå inte består. Hon vet inte vem hon är. Hon vet inte var hon hör hemma. Hon vet bara vem hon förväntas vara. 

I mörka ballerinaskor, klänning och en tygväska i handen går hon längst fram i täten. En papperslapp i handen är nedklottrad med de kaxigaste slagramsor hon någonsin hört. Hon skriker med, högt och gällt för här skäms hon inte utan vågar tillsammans med de andra. Stämningen är uppjagad och spänningen tilltar när tåget drar fram över gatorna i kvällningens mörker. Hon känner igen ilskan hos dem för hon har sett den så ofta hos sig själv. Sällan, om någonsin förr, har hon så öppet fått rikta den utåt mot någonting gemensamt ont. Hon känner all kraft de skapar tillsammans och styrkan går igenom henne i en känsla som om allt skulle vara möjligt. Hon skriker sig hes och vill att alla ska se henne nu.

Jag har alltid sökt mig till dem. Redan i grundskolan var jag fast övertygad om min sak men ville naturligt nog dela min syn med andra. Utan att kunna definiera mig själv, mer än som en motpol, kände jag mig underligt malplacerad. Jag sökte efter nattliga diskussioner om världen och livet och en glöd likt den i mig. Istället fann jag stadgar, dagordning och protokoll, även makt. Man skulle visa sig stark, tala för sig, citera rätt. De hade alla växt upp i detta klimat och var där för att träffa sina närmaste, leva ut och vara sig själva. De var kufiga och normbrytande. Förmodligen hade de inte hittat en plats någon annanstans. Var kom jag in i allt detta? Det gjorde jag inte.

Tåget upplöstes på torget och alla tydde sig till de sina som om de just kommit på sig själva och blivit lite skamsna. I nyvaknat tillstånd ter sig de gamla rollerna förundransvärt tydliga. Ensam som jag var tydde jag mig inte till någon speciell. De söta skorna och välsminkade ögonen gjorde mig pinsamt påmind om min olikhet. Känslig inför känslan av kläder för åtsittande och en väska för rar vände jag snart stegen hemåt. I tåget är jag levande, gladlynt och stark, hemma på mattan ensammare än någonsin. Det gnager inuti och jag blir på ett alldeles konstigt humör. En obehaglig känsla av att vilja vara någon annanstans.

Några år senare när min glöd inte svalnat och åsikterna fått djupna gjorde jag ett nytt försök. Om jag aldrig kände mig accepterad tidigare var jag nu insmetad i ett bums. Det gav frihet. Jag fick träffa intressanta personer, se nya platser och lära känna nya personer MÄNNISKOR. Det gav också ångest. Jag skulle prestera hela tiden. Jag var ändå övertygad om min egen förmåga då jag visste vad jag visste men inte visste på vilket sätt. Det politiska spelet begrepp jag mig inte på och jag blev rädd, innesluten och nervös av mig. 

Jargongen, den intellektuella humorn i dessa grupper blev jag så småningom en del av. Har alltid haft lätt för att anpassa mig. För lätt, när jag plågsamt ofta ansträngt mig till det yttersta för att bli omtyckt i alla möjliga konstellationer, utan att vara varse om vad jag förlorat av mig själv på vägen. Att utnyttja sin inre osäkerhet är ett sätt att skapa och finna nya vägar att leva sitt liv på. Att tvivla är att ifrågasätta och inte anamma första bästa lösning utan fundera över vad som är rätt och riktigt. Inget är fast, inget är sant när livet är föränderligt. Tvivel är ett tecken på att man lever och tänker och det är bara med det man når insikt. Att jag kan vara allting känns inte lika skrämmande när jag vet att tvivlet är min visdoms början.